Sedan 1980-talet har man utvecklat en rad metoder och tekniker för GNSS-mätning. Det har öppnat för många nya tillämpningsområden, inom såväl forskning som kommersiell verksamhet.
Grundprinciperna för GNSS-mätning
De flesta tillämpningar bygger på samma grundprinciper:
- GNSS-mätning kräver fri sikt mot satelliter. Avståndet mellan mottagare och satelliter bestäms med hjälp av kodmätning och/eller bärvågsmätning på GNSS-signalen. Se även översiktlig jämförelse av kod- och bärvågsmätning.
- Kodmätning och bärvågsmätning påverkas av olika felkällor. Felkällornas påverkan kan reduceras genom att mäta mot många satelliter, eller genom att försöka uppskatta eller modellera felkällorna.
- Positionering av GNSS-mottagaren i förhållande till satelliterna kan ske med en eller fler mottagare. Om fler än en mottagare används kan man låta några av dem mäta över punkter med redan känd position. Detta kallas relativ positionering och gör det möjligt att reducera eller eliminera felkällor och därmed mätosäkerheten för mottagaren med okänd position.
Noggrann GNSS-mätning
Geodetisk mätning med GNSS sker idag nästan uteslutande med relativ bärvågsmätning, antingen i realtid eller med efterberäkning av positionen.
Markbaserad infrastruktur för GNSS, till exempel Swepos, är ett allt vanligare sätt att samla och utnyttja informationen från många GNSS-mottagare för noggrann relativ positionering. Sådan infrastruktur möjliggör positioneringstjänster som kan underlätta eller förbättra positioneringen för GNSS-användare.
Med enbart en mottagare tillgänglig kan vissa felkällor ändå reduceras genom att tillföra extern information om dessa felkällor. Denna mätmetod kallas Precise Point Positioning.