Languages Lättläst Teckenspråk

Lantmäteristyrelsens arkiv - LMS

I LMS-arkivet finns material från år 1628 och ända in på 1900-talet.

Här finns vägkartor, läns- och landskapskartor, generalkartor, sockenkartor, stadskartor, geometriska jordeböcker samt renovationer, handritade kopior, av lantmäteriets storskifteskartor och en del annat förrättningsmaterial. Kartorna är i regel i skala 1:5 000 och större.

De geometriska jordeböckerna (1630-1650) innehåller de äldsta storskaliga kartorna vi har i vårt land. En huvuduppgift för Lantmäteriet efter bildandet 1628 var kartläggning av byar och hemman och deras ägor. Det var framförallt krono- och skattehemman som var intressanta.

Geometriska jordeböcker (1630-1650)Man upprättade kartor över åker och äng och redogjorde för avkastning och andra förhållanden av ekonomisk natur. Om avsikten från början var att kartorna skulle läggas till grund för beskattning är oklart. De kan under alla förhållanden betraktas som föregångare till vår tids ekonomiska kartor.

Kartorna förekommer ojämnt över landet. De är samlade socken- och häradsvis i stora volymer. De geometriska jordeböckerna ska inte sammanblandas med kronans ordinarie jordeböcker som ju var liggare över jordegendomar med uppgifter om deras kamerala förhållanden. Kronans jordeböcker kan sägas vara det första fastighetsregistret och de geometriska jordeböckerna de första registerkartorna.

Från perioden 1630 till 1650 finns ett sextiotal volymer. Skalan är vanligen 1:5000.

I Lantmäteristyrelsens kartarkiv finns även ett hundratal volymer med kartor från 1600-talets senare hälft och en bit in på 1700-talet som benämns geometriska jordeböcker. De är upprättade i skiftande skalor, men flertalet är storskaliga. Det är hemmanskartor som till stor del kommit till vid vanliga skattläggningar, militieskattläggningar för indelningsverkets genomförande eller rannsakningar angående byteshemman i samband med reduktionen.

Se även Riksarkivet Äldre geometriska kartor (nytt fönster)

Här återfinner du material som under cirka 350 år samlats i Lantmäteristyrelsens kartarkiv. Här finns bl a storskiftes- och laga skifteskartor.

Exempel på Skifteskarta (1750-1927)

Med skifteskartor avses här bl.a. storskiftes-, enskiftes- och laga skifteskartor. De äldsta handritade kartorna framställdes var och en endast i ett exemplar.
I och med att Lantmäteriet inrättade regionala kontor ändrades instruktionen, så att lantmätaren, från den grund- eller konceptkarta han upprättat, var skyldig att göra en renritning - en så kallad renovation.

Renritningen skulle levereras till centralkontoret i Stockholm för granskning. De flesta förrättningsakter/kartor producerades i tre exemplar. Det första exemplaret kom att förvaras vid den regionala myndigheten under begreppet koncept. Det andra exemplaret stannade hos sakägare/byalaget och det tredje exemplaret - renovationen - översändes till den centrala myndigheten i Stockholm för granskning. Renovationsplikten tunnades successivt ut och försvann formellt en bit in på 1900-talet. Renovationsexemplaren förvaras idag i Lantmäteristyrelsens kartarkiv hos Lantmäteriet.

Kartskalorna var vanligtvis 1:4 000 för inägorna (åker- och ängsmarken) och 1:8 000 för utägorna (skogsmarken).

En mängd geografiska kartor över socknar, härader, landskap och län hade under 1600-talets livliga kartografiska verksamhet kommit in till lantmäterikontoret.

Generalkartan 1706.På grundval av det materialet hade t.ex. lantmäteridirektören Gripenhielm utarbetat sin generalkarta över Sverige (1688). Generalkartan 1706 är också resultat av lantmäteriets tidiga geografiska verksamhet.

Lantmätarna skickade in dessa arbeten till lantmäterikontoret där de transformerades till mindre skala. Resultatet blev provinskartor över nästan alla svenska landskap. De flesta saknar upphovsman. Om alla är från 1600-talet är ovisst. En del är förmodligen sammanställda under de första åren av 1700-talet. Gripenhielms ansökan till regeringen 1689, om tillstånd att trycka de upprättade provinskartorna avslogs. I 1725 års instruktion betonades åter sekretessen beträffande landkartorna.

Vad gällde sjökartor hade däremot de praktiska behoven för sjöfarten tvingat fram utgivning. En ny sjöatlas utarbetades och publicerades 1738. Samtidigt med det arbetet aktualiserades frågan om publicering av också landkartor. Lantmäteriets anhållan till riksdagen tillstyrktes. År 1735 fick lantmäteriet privilegium att ge ut geografiska kartor.

Ett koppartryckeri upprättades vid lantmäterikontoret för ändamålet. Ingenjören och gravören Georg Biurman blev föreståndare. Flera landskapskartor och en Mälarkarta framställdes, men det dåliga intresset från allmänhetens sida liksom från regeringen gjorde att man fick ekonomiska problem. Verksamheten lades ned. Under Biurmans ledning fortsatte en halvofficiell utgivning som dock avstannade vid hans död 1755.

Trots detta blev under de följande åren flera provinskartor utförda, graverade och tryckta för publicering i lantmäterikontoret och publicerade i dess namn. De kartor som trycktes och gavs ut i lantmäterikontorets egen regi finns samlade i en bunden volym med titeln 'Af Kongl. Generallandtmätericontoret utgifna kartor'.

I Lantmäteristyrelsens kartarkiv finns det en mängd sockenkartor från skilda tidsperioder. Det är framförallt två perioder som utmärker sig. Den första perioden sträcker sig från slutet av 1600-talet till de första decennierna på 1700-talet. Den andra perioden, som vi har valt att publicera, löper från 1845 till 1859 då ett enhetligt sockenmaterial växte fram i ett Sockenkarteverk inom Lantmäteristyrelsen.

Sockenkarta.Den direkta bakgrunden till detta arbete står att finna i behovet av en mer utförlig statistisk kunskap om Sverige och frågan behandlades vid riksdagarna 1815 och 1823.

Samtidigt som stadgan om laga skifte beslutades 1827 utfärdades också en ny lantmäteriinstruktion. I den fastställdes organisationen och lantmätarnas uppgifter och åligganden på olika tjänster. Dessutom togs bestämmelser in om upprättandet av geografiska sockenkartor. Samma år utarbetades en modell för sockenkartor och formulär till beskrivning, som dock fastställdes först 1845, då arbetet också påbörjades. Arbetet utfördes i Sockenkarteverket som var en enhet under Lantmäteristyrelsen.

Sockenkartornas ändamål angavs vara att skaffa upplysningar om landet inte bara i statistiskt, utan även geografiskt och ekonomiskt avseende. En del av beskrivningen skulle bestå av en tabell med kolumner för bl.a. skatter, kostnader för rustning, fattigförsörjning, postföring och väghållning, antalet åbor på ett hemman, mantal, hemmanets s.k. natur (krono- skatte- resp frälse), kvarnar, sågar, bruk och andra inrättningar.
Beskrivningen skulle också redogöra för socknens allmänna geografiska förhållanden, för folkmängden och dess förändringar, för vad som var utmärkande för klädedräkten, för hur man bodde, för seder och bruk, för huvud- och binäringar, hur det var ordnat med skolor och fattigförsörjning, för sockenmagasin och mycket annat. Fornminnen och naturminnesmärken liksom vad som berättades om märkliga personer och händelser skulle noteras. Dessutom skulle en beskrivning göras av kyrkan, märkliga gravar och gravstenar m.m.

Arbetet med sockenkartorna pågick i 14 år. Mer och mer av lantmäteriets resurser hade kommit att tas i anspråk för skiftesverket. Det ledde till att Sockenkarteverket 1859 skildes från lantmäteriet. Rikets ekonomiska kartverk inrättades i stället dit kartorna överlämnades. De flyttades dock senare tillbaka till lantmäteristyrelsens arkiv.

I arkivet finns 272 kartor och 244 beskrivningar. Samlingen har ojämn täckning över landet. Stockholms län, som har flest, har 50 kartor medan t.ex. Södermanlands län endast har en.

Förutom de kartor som upprättades inom ramen för sockenkarteverket, har här tagits med även ett antal sockenkartor som upprättats årtiondena före 1845. Dessa saknar beskrivning men har upprättats med ungefär samma manér som karteringarna under den egentliga sockenkartläggningen.

Uppmätningen av städerna påbörjades redan under tidigt 1600-tal. Mätningarna gällde både nya stadsanläggningar och omreglering av de gamla städerna. Karteringen av städerna intensifierades under vissa perioder ofta i anslutning till olika förordningar som t.ex. brandförsäkringar och stadsplaneläggning.

StadskartaFörutom stadskartor ur Lantmäteristyrelsens kartarkiv har även tre atlasverk av tre olika kartografer medtagits - Wiblingen, Werming samt Ljunggren. Det handritade kartmaterialet är av Fredrik Adolf Wiblingen, som år 1784 blev antagen till Lantmäteriet, varifrån han begärde avsked 1790. Han öppnade två år senare ett 'kartkopie- och renritningskontor' på Tjärhovsgatan i Stockholm. Fram till sin död 1805 kom han här att på beställning åt statliga verk och enskilda förfärdiga kartor. Han var särskilt verksam de sista åren av 1700-talet. Idag kan hans handritade kartor främst återfinnas i Krigsarkivet och Uppsala Universitetsbibliotek samt på Kungl. Biblioteket. De kartor som återfinns i Historiska Kartor återger endast det material som finns på Krigsarkivet.

Efter Wiblingens död försökte krigsrådet Carl Peter Hagström överta hans privilegium. Hagström hade parallellt med Wiblingen under 1800-talets första år kopierat stadskartor. Huvuddelen av Hagströms kartor finns idag i Kungl. Biblioteket och Uppsala Universitetsbibliotek. Vid samma tid hade ingenjören vid Lantmäteriet, Nils Gustaf Werming, påbörjat arbetet med att komplettera Samuel Gustaf Hermelins atlasverk över Sverige med en rad stadsplaner. Under Historiska Kartor kan du återfinna de flesta av dessa 51 blad.

Den sista kartserien som finns representerad är förfärdigad av ingenjören vid Lantmäteriet, Erik Gustaf Ljunggren. I samband med en utredning i mitten av 1850-talet (Kommittén för undersökning af grunderna till städernas beskattning) fick Ljunggren möjlighet att publicera 'Atlas öfver Sveriges städer med deras ägor', i skalan 1:20 000. Ljunggren blev 1859 styresman för det då nyligen inrättade Rikets ekonomiska kartverk. Där kunde han fortsätta sin tematiska utgivning - främst med den så kallade 'häradsekonomiska kartan'.

Redan i 1643 års instruktion för den geografiska kartläggningen var vägar en viktig detalj. För samfärdsel och postgång liksom för militära behov var det angeläget att veta vägarnas sträckning och längd, liksom placeringen av skjutshåll och gästgiverier.

Vägkartor (1731-1742)Under senare delen av 1600-talet upprättades en del vägkartor för län och härader som förutom landsvägarna också redovisade städer, kyrkor, säterier, post- och gästgivargårdar, byar och hemman längs vägarna.

Från 1700-talets början finns en del vägkartor som upprättats i samband med att nya postvägar kom till. År 1730 ålades lantmäteriet, på kunglig befallning, att utarbeta nya kartor över allmänna lands- och postvägar i Sverige och Finland. Kartorna skulle skickas in till Kungl. Maj:t. De följande åren upprättades sådana kartor för 17 län. Kartorna renritades i det centrala lantmäterikontoret åren 1735-1742, där de fortfarande förvaras inbundna i en volym: 'Chartebok öfwer Landswägarna uti Swea och Göta Riken förfärdigad wid Kongl. Lantmätericontoiret'.