Nätverks-RTK | Lantmäteriet
Hoppa till sidans innehåll
Other languagesLanguages Lättläst Teckenspråk

Nätverks-RTK

Nätverks-RTK innebär att ett antal permanenta referensstationer samverkar för att ge användaren tillgång till sömlös RTK-mätning med jämförbar kvalitet i hela täckningsområdet.

Traditionell RTK-mätning som sker med uppkoppling mot en tillfällig referensstation brukar kallas enkelstations-RTK. Sedan tidigt 2000-tal har tekniken vidareutvecklats till så kallat nätverks-RTK. I många länder finns – eller utvecklas – idag geodetisk infrastruktur med permanent etablerade referensstationer för GNSS-mätning just för att möjliggöra nätverks-RTK-teknik.

Hur tekniken fungerar idag

Vid nätverks-RTK samverkar ett antal permanenta referensstationer för att ge användaren tillgång till sömlös RTK-mätning. Konceptet innebär att referensstationerna fortlöpande skickar GNSS-observationer till en driftledningscentral, som samlar ögonblicklig information om de felkällor som uppkommer på grund av signalstörningarna i atmosfären, samt klock- och banfel. En särskild nätverks-RTK-programvara användas för att hantera hela kedjan: Från inkommande dataflöden från stationerna till generering av RTK-korrektioner, till de användare som ansluter till nätverks-RTK-tjänsten.

Den hittills dominerande typen av nätverks-RTK-teknik kallas VRS eller virtuell referensstation, vilket innebär att driftledningscentralen ”simulerar” en referensstation i närheten av rovern. Data från driftledningscentral till rover överförs i ett standardiserat format för relativ positionering, RTCM. I princip innebär lösningen att samma RTK-utrustning kan användas som vid enkelstations-RTK. VRS kräver dock tvåvägskommunikation för att rovern ska kunna rapportera in sin ungefärliga position till driftledningscentralen, och referensstationsdata skräddarsys för den simulerade referensstationen.

Illustration av nätverks-RTK-tekniken.
Vid mätning med nätverks-RTK skickar användare in sin position till tjänstens driftledningscentral och får tillbaka "skräddarsydda" korrektionsdata för sin position.

Fördelar och nackdelar

Några fördelar med nätverks-RTK:

  • Metoden kräver endast en RTK-utrustning. Referensstation behöver inte etableras och kvalitetssäkras av användaren.
  • Medför inte snabbt tilltagande mätosäkerhet med ökande avstånd till närmaste referensstation, det vill säga jämförbar kvalitet i hela täckningsområdet.
  • Mätning sker direkt i ett enhetligt och modernt referenssystem anpassat för GNSS-mätning; i Sverige SWEREF 99.

Några nackdelar med nätverks-RTK:

  • Metoden kräver fungerande mobiltelefoni eller motsvarande tvåvägskommunikation mellan tjänsteleverantör och användare.
  • Bristande spårbarhet, då användaren inte har tillgång till fullständig information om beräkningsmetoden.

Nätverks-RTK i framtiden

Ju tätare mellan referensstationerna, desto bättre kan felkällorna modelleras och mätosäkerheten i användarens position reduceras. Om man till exempel har tillgång till ett RTK-nätverk med typiskt avstånd på 60‑70 kilometer mellan referensstationerna - och använder en GNSS-konstellation med GPS och Glonass - kan man förvänta en mätosäkerhet i storleksordningen 1‑2 centimeter i plan respektive 2‑3 centimeter i höjd i hela täckningsområdet. Vid förtätning till genomsnittliga stationsavstånd på 35 kilometer och tillgång till nya GNSS som Galileo och Beidou förväntas halverad mätosäkerhet.

Lantmäteriet driver Swepos Nätverk-RTK sedan 2004. och det är idag den största tjänsten för noggrann GNSS-positionering i Sverige. Förtätning av Swepos till 35-kilometersnätverk pågår sedan 2010.