Hoppa till sidans innehåll
Other languagesLanguages Lättläst Teckenspråk Min sida

Nätverks-RTK

Nätverks-RTK innebär att ett antal permanenta referensstationer samverkar för att ge användaren tillgång till sömlös RTK-mätning med jämförbar kvalitet i hela täckningsområdet.

Traditionell RTK-mätning som sker med uppkoppling mot en tillfällig referensstation brukar kallas enkelstations-RTK. Sedan tidigt 2000-tal har tekniken vidareutvecklats till så kallat nätverks-RTK. I många länder finns – eller utvecklas – idag geodetisk infrastruktur med permanent etablerade referensstationer för GNSS-mätning just för att möjliggöra nätverks-RTK-teknik.

Hur tekniken fungerar idag

Vid nätverks-RTK samverkar ett antal permanenta referensstationer för att ge användaren tillgång till sömlös RTK-mätning. Konceptet innebär att referensstationerna fortlöpande skickar GNSS-observationer till en driftledningscentral, som samlar ögonblicklig information om de felkällor som uppkommer på grund av signalstörningarna i atmosfären, samt klock- och banfel. En särskild nätverks-RTK-programvara användas för att hantera hela kedjan: Från inkommande dataflöden från stationerna till generering av RTK-korrektioner, till de användare som ansluter till nätverks-RTK-tjänsten.

Den hittills dominerande nätverks-RTK-tekniken kallas VRS eller virtuell referensstation, vilket innebär att driftledningscentralen ”simulerar” en referensstation i närheten av rovern. Data från driftledningscentral till rover överförs i ett standardiserat format för relativ positionering, RTCM. I princip innebär lösningen att samma RTK-utrustning kan användas som vid enkelstations-RTK. VRS kräver dock tvåvägskommunikation för att rovern ska kunna rapportera in sin ungefärliga position till driftledningscentralen, och referensstationsdata skräddarsys för den simulerade referensstationen.

Illustration av nätverks-RTK-tekniken.
Vid mätning med nätverks-RTK skickar användare in sin position till tjänstens driftledningscentral och får tillbaka "skräddarsydda" korrektionsdata för sin position.

Fördelar och nackdelar

Nätverks-RTK har både för- och nackdelar jämfört med enkelstations-RTK.

Några fördelar med nätverks-RTK:

  • Metoden kräver endast en RTK-utrustning. Referensstation behöver inte etableras och kvalitetssäkras av användaren.
  • Medför inte snabbt tilltagande mätosäkerhet med ökande avstånd till närmaste referensstation, det vill säga jämförbar kvalitet i hela täckningsområdet.
  • Mätning sker direkt i ett enhetligt och modernt referenssystem anpassat för GNSS-mätning; i Sverige SWEREF 99.

Några nackdelar med nätverks-RTK:

  • Metoden kräver fungerande mobilt Internet, d.v.s. tvåvägskommunikation, mellan tjänsteleverantör och användare.
  • Bristande spårbarhet, då användaren inte har tillgång till fullständig information om beräkningsmetoden.

Användning av nätverks-RTK i Sverige

Lantmäteriet driver Swepos Nätverk-RTK sedan 2004 och det är idag den största tjänsten för noggrann GNSS-positionering i Sverige. Utöver Swepos Nätverks-RTK finns även ett antal andra nätverks-RTK-tjänster från Lantmäteriets samarbetspartners som bygger på data från samma referensstationsnät, nämligen stationerna ingående i Swepos-nätet (nytt fönster).

Vid mätning med nätverks-RTK under normala förhållanden kan en mätosäkerhet på några centimeter förväntas. Ju närmare en referensstation man befinner sig och ju tätare nätet av referensstationer är, desto bättre kan felkällorna modelleras och mätosäkerheten i användarens position reduceras. Swepos-nätet har ca 35 km mellan referensstationerna i nästan hela Sverige. I fjällvärlden kan avståndet vara upp mot 70 km på enstaka platser och i storstadsregionerna och i vissa områden med stora infrastrukturprojekt är nätet förtätat ner mot 10 km mellan referensstationerna.

Skattade osäkerhetsvärden för olika avstånd samt råd kring mätmetodik för genomförande av nätverks-RTK-mätning finns i HMK GNSS-baserad detaljmätning.